Jag vandrar stigen av oro. 
Träden krokiga av ålderns tyngd. 
Djuren viskar oroligt ut i nattens mörka anletsdrag. 
Mina tunga steg ter sig framåt, värken hindrar mig att springa för att komma därifrån. 
Den håller sig fast mig i min kropp.
Jag vill bara springa ifrån den, men den kommer alltid komma i kapp mig. 
Den fäller mig när jag försöker och den håller fast mig så att jag bara kan ta ett steg i taget. 
Värken tar min frihet. Min frihet som alla andra har. Det som alla tar för givet. 
Värken som sprider sig likt giftets sanning.
Mina tankar vandrar men finner inge svar. 
Väck mig när värken inte finns i mina leder längre. 
Snälla, väck mig när det är över.

// Michaela